Artikel

Skötsel av vattenagam

Ödla Reptil Vattenagam

Vattenagamen, Physignathus cocincinus, är en dagaktiv ödla som lever i skogsområden i Indien och Ostasien. Den tillbringar ofta stor del av sin tid i träd nära vattendrag, där den ligger och solar sig på trädgrenar som når ut över vattnet. Blir den skrämd hoppar/faller den ner i vattnet, där den klarar sig utmärkt genom att den både simmar och dyker. Natten tillbringas oftast på marken i klippskrevor eller jordhålor. Vattenagamen kan bli upp emot 90 cm lång inklusive svansen. Färgen är oftast klargrön.

Personer som inte är vana vid ödlor misstar ofta vattenagamen för en liten grön leguan. De skiljer sig dock på flera punkter. Vattenagamen saknar dröglapp under hakan. Den har inte heller de stora taggarna längs nacke och rygg som leguanen har. Längs sidorna har vattenagamen 3-5 ljusare ränder, ofta blågröna, vars färg dock avtar med ökad ålder. Många djurägare som drar sig för att skaffa en stor grön leguan, har upptäckt att vattenagamen kan vara ett bra alternativt husdjur. Vattenagamen är både mindre och något lugnare i temperamentet än leguanen.

Terrarium

Vi lär oss mer och mer om reptilers anatomi och fysiologi. I takt med det har det blivit alltmer klarlagt hur viktigt det är att försöka återskapa en så normal miljö som möjligt för djuren i fångenskap. Att ständigt leva i en onaturlig miljö, där man inte kan utföra sina naturliga beteenden, leder till kronisk stress. Kronisk stress leder i sin tur till en negativ påverkan på immunförsvaret, varför sjukdomar lättare utvecklas.

Precis som de flesta andra reptiler så trivs vattenagamen bäst om den lever ensam. Vill man absolut ha flera ödlor så kan ibland en hane leva med en eller flera honor.

Storlek på terrarium

Vattenagamen behöver ett stort terrarium som medger mycket klättrande och en stor vattenbehållare att simma i. Helst bör terrariet vara ca 2 m högt, och gärna 1,5-1,8 m långt och 1 m djupt. Vattendjupet i behållaren ska gärna vara 20-30 cm, och temperaturen i detta bör hålla ca 25 grader. För varje ytterligare ödla bör ytterligare 100 cm läggas till längden av terrariet. Trängsel kan leda till aggressioner och stress, då det underlägsna djuret inte har någon plats att fly undan till. Stress i alla formen är en av de vanligaste orsakerna till aptitlöshet och sjukdom hos reptiler.

Inredning

Terrariet bör inredas med riklig mängd grenar att klättra på. Hyllor kan sättas upp utmed väggarna och förbindas med grenar. Då utnyttjas utrymmet maximalt.

I terrariet bör det finnas någon form av gömställe där ödlan kan dra sig undan närgången uppmärksamhet. Gömställen bör finnas i både terrariets varma och kalla ände. Har du flera ödlor i terrariet så måste det finnas tillräckligt med gömställen för alla djur.

Viktigt med hög luftfuktighet och ventilation

Luftfuktigheten bör hållas mellan 60-90%, något som är svårt i vår torra inomhusluft. Ofta krävs en kombination av flera fuktkällor. Man kan ha en stor vattenbassäng för agamen att bada i och någon slags sprinklersystem för att ge tunn vattendimma. Andra möjligheter att öka luftfuktigheten kan vara att använda sig av rikligt med gröna växter i terrariet. Man kan också ha en luftfuktare i terrarierummet. Låg luftfuktighet leder till uttorkning av djuret – med varje andetag förlorar reptilen kroppsfuktighet. Kronisk uttorkning vet vi numera är den största riskfaktorn då det gäller utveckling av njursjukdomar hos reptiler.

Förutom en hög luftfuktighet så behövs även en god ventilation. Dessa båda krav är ofta svåra att förena men måste ändå eftersträvas. Ett terrarium med dålig ventilation och hög luftfuktighet gynnar tillväxten av olika mikroorganismer.

Underlag

Det naturligaste underlaget är att använda en blandning av sand och jord. Används denna typ av underlag så måste nedsmutsat material avlägsnas omedelbart. Hela underlaget ska bytas ut regelbundet. Se mer om rengöring under avsnittet Hygien.

Temperatur och belysning

Lufttemperaturen dagtid bör ligga på runt 30 grader. Det ska finnas tillgång till en ”solplats” att värma sig på där temperaturen når ca 35 grader. Nattetid kan temperaturen få sjunka till ca 25 grader. Kom ihåg att regelbundet kontrollera med en termometer hur varmt det egentligen är i olika delar av terrariet. En ödla som vistas i ett för kallt terrarium kan inte tillgodogöra sig näringen i maten. De växer inte heller som förväntat.

Gissa dig inte fram till hur varmt det är i terrariet, utan mät upp temperaturen! Mät både dag och natt, på flera punkter på både låg och hög höjd i terrariet. Att låta vattenagamen leva i fel omgivningstemperatur, utan möjlighet att själv reglera kroppstemperaturen, kommer att med tiden leda till allvarliga sjukdomsproblem. Det kan dock ta flera år innan olika problem märks!

Kombinera olika värmekällor

För att skapa en varm miljö måste ofta ett flertal olika värmekällor kombineras. Du kan t ex ha lysrör, spotlights och så kallade keramiska värmelampor (som inte avger något ljus). Det är naturligt för vattenagamen att söka sig värme ovanifrån. Det bör alltså finnas en högt belägen plats i terrariet där agamen kan ”sola” och värma upp kroppen. Tänk på att om flera djur bor i samma terrarium så måste det finnas separata solplatser med tillgång till upp till 35 graders värme för varje djur samtidigt!

Nattetid får ingen vanlig belysning vara tänd eftersom vitt/gult ljus dygnet runt orsakar stress. Däremot kan en värmelampa med rött eller blått sken användas för att ge värme under natten. Det är viktigt att komma ihåg att keramiska värmare alstrar en mycket kraftig värme vid fattningen, och därför kräver porslinsinfattning.

UV-lysrör

Över denna plats bör du även placera ett UV-lysrör så att ödlan kan utnyttja UV-strålningen från detta. Därifrån erhåller vattenagamen D-vitamin till kroppen. UV-strålningen ökar även det allmänna välbefinnandet. UV-lysröret bör placeras ca 30 cm ovan den plats där agamen kan ligga. Lysröret måste bytas ut minst en gång om året (helst var 6 månad) även om det fortfarande lyser. UV-strålningen avtar nämligen snabbt från röret. Utan tillgång till UV-strålning får ödlan D-vitaminbrist, vilket i sin tur leder till kalkbrist och urkalkat skelett. Det är i dagsläget omöjligt att säga om de lysrör som idag marknadsförs som UV-lysrör verkligen har fullgod effekt då det gäller att ge den erforderliga UV-strålningen. Vi har dock inget annat alternativ och i brist på möjlighet att ha ödlan ute i äkta solljus, så måste vi använda de UV-källor som finns att tillgå.

Utevistelse

Sommartid, när temperaturen når över 26 grader eller mer, bör du låta din vattenagam få tillgång till naturlig sol. låt den vistas utomhus så mycket som möjligt. Du kan bygga en bur att ha stående ute. Tänk dock på att det är viktigt att skapa en skuggig plats dit ödlan kan dra sig undan alltför stark värme.

Skydda ödlan från brännskador

Undvik så kallade varma/heta stenar. Dessa har en inbyggd värmekabel som är tänkt att hålla värmen på en jämn nivå. Tyvärr krånglar ofta dessa värmekällor och ger en alldeles för hög värme. Eftersom reptiler har mycket dåliga värmereceptorer i huden, så är det inte ovanligt att de kan ligga på varma stenar och sakta steka sönder undersidan av magen.

Tänk även på att kontrollera noga att ödlan inte kan klättra upp och komma åt någon av värme- eller ljuskällorna. Eftersom ödlor har dålig förmåga att känna värmen, är det lätt att de får brännsår även av dessa.

Både ljus- och värmekällor bör regleras med hjälp av timer. Då kopplas värme och ljus på under tillräckligt många timmar varje dag automatiskt. Med hjälp av timer blir du mindre bunden av att passa de tider som olika lysrör och värmekällor kräver. Belysningen bör vara tänd ungefär 12 timmar per dag.

Skötsel av vattenagam – utfodringen

Vattenagamen är till största delen en insektsätare. Merparten av kosten till den unga vattenagamen i frihet brukar utgöras av syrsor, maskar, sniglar, skalbaggar, småfisk samt små gnagare. Det är viktigt att försöka variera kosten även i fångenskap. Detta för att ombesörja intag av alla nödvändiga aminosyror. Du kan utfodra med kackerlackor, syrsor, gräshoppor, mjölmaskar, zoophobasmask samt ibland även musungar. En tumregel säger att man kan utfodra med ett bytesdjur som inte är större än 2/3 av huvudets bredd respektive längd. Vuxna djur kan förutom ovannämnda foder även äta möss, delar av kyckling, och lite varierade grönsaker.

Det är viktigt att insekterna är utfodrade med ett bra foder, t ex fågelpellets, gnagarpellets eller hundtorrfoder. Till detta foder bör extra kalk i form av kalciumkarbonat blandas i. Just innan insekterna används som foder ska de pudras med ett fosforfritt kalktillskott, helst kalciumkarbonat. En gång i veckan ska de även pudras med ett multivitaminpreparat.

Med ökad ålder brukar vattenagamen äta mer och mer grönsaker och frukt. Även dessa ska pudras med ett kalkpreparat.

Hygienen är mycket viktig vid skötsel av vattenagam

Tillsammans med utfodringen så hör hygienen till det viktigaste området för en reptilägare att behärska. Många bakterie- och svampinfektioner drabbar reptilen i fångenskap. Det beror på den dagliga utsattheten för förorening med avföring och fuktig smutsig omgivning. I det vilda har vattenagamen stora områden av land att röra sig på, där avföring och matrester kan spridas. Djuren kommer så gott som aldrig i kontakt med detta material. För ödlor i fångenskap är förhållandet annorlunda. Djurägaren måste föra en ständig kamp för att förhindra ansamling av bakterier på grund av kontinuerlig deponering av avfall och matrester.

Terrariet måste hela tiden hållas rent och torrt. Alla föremål som smutsas ner med avföring eller urin ska så snart som möjligt avlägsnas och rengöras eller bytas ut. Burinredningen ska arrangeras så att den lätt kan rengöras. Eftersom människan av naturen är ganska lat så blir rengöringen utförd oftare ju enklare den är att göra. Se alltså till att burinredningen är funktionell hellre än vacker! Man får dock inte förenkla inredningen så mycket att agamen inte kan utförliga naturliga beteenden som att klättra och bada.

Avföring, urin och matrester måste avlägsnas så snart de uppstår. Underlaget i terrariet bör successivt bytas ut så att det hela tiden håller sig fräscht. Inredningen, inklusive mat- och vattenskålar, samt trädgrenar som ödlan ofta vistas på, måste avlägsnas, rengöras och desinficeras minst en gång i månaden. Hela terrariet ett par gånger om året. Ett lämpligt desinfektionsmedel är 0,2% klorhexidin.

Reproduktion

Vattenagamen brukar vara könsmogen vid 2-3 års ålder. Det sker när dess totallängd övergår 40 cm. I det vilda brukar brunstperioden infalla i oktober till december. Hanen blir då ofta ljusare i färgen, eller till och med lite orangefärgad. En dräktig hona vill ha tillgång att gräva sig en äggläggningskammare. Till detta kan man t ex använda sig av kattlådor. Gärna då 2 st ovanpå varandra så att djupet blir större. Underlaget i dessa ska vara en lätt fuktad sand-jordblandning. Honan lägger oftast 8-12 ägg per kull. Det är inte ovanligt att en hona kan lägga flera kullar per år.

Vanliga sjukdomar

Metabolic bone disease – Benskörhet

Sjukdomen orsakas vanligen av brist på kalk i maten (t ex opudrade insekter) och/eller avsaknad av UV-ljus. Utan tillgång till UV-ljus hjälper det inte hur mycket kalk man än ger i maten, eftersom ödlan då inte kan bilda något D-vitamin. D-vitamin krävs för att tarmen ska kunna ta upp kalk från maten. Då blodnivån av kalcium sjunker försöker kroppen kompensera detta genom att bryta ner skelettvävnad och därmed frisätta kalcium. Normal skelettvävnad ersätts så småningom av en svagare bindväv.

Symptomen hos ödlan kan vara minskad aptit och förstoppning, muskeldarrningar i benen, nedsatt tillväxt, missbildade eller brutna ben, mjuk käke, krokig ryggrad eller bakbensförlamning. Ödlan blir även allmänt svag i muskulaturen och orkar inte längre resa upp kroppen från underlaget.

MBD är en livshotande sjukdom om den inte kommer under behandling i tid. Problemet är att sjukdomen vanligen har utvecklats sakta under många månader, och det tar i allmänhet lika lång tid att behandla djuret. Behandlingen består av alltifrån ändrad utfodring och miljö, till injektionsbehandling med kalk, antibiotika, vitaminer och ibland hormoner. Många ödlor kan återhämta sig, men ibland kvarstår någon typ av skelettskada hela livet.

Bölder

Bölder kan uppstå här och var på kropp och ben, och är oftast ett resultat av riv- eller bitsår orsakade av andra vattenagamer i terrariet. I lindriga fall ses en svullnad på kroppen. I mer allvarliga fall kan ett bitsår i en tå eller ben leda till en svullnad runt en led.

Behandlingen består vanligen i en kombination av antibiotikabehandling och kirurgisk öppning och tömning av bölden. Om infektionen har gått in i skelettet så krävs det ibland att en tå eller fot amputeras.

Värpnöd

Ett vanligt förekommande problem i fångenskap är värpnöd, det vill säga honan klarar inte av att lägga sina ägg. Ofta är grundorsaken till detta kalkbrist och därav följande muskelsvaghet. En annan vanlig orsak är helt enkelt brist på en bra äggläggningsplats.

Beroende på honans tillstånd kan behandlingen variera från förbättrad utfodring och skötsel, till allmänt understödjande medicinsk behandling och i värsta fall operation.

Kroniska sår på näsan

Det absolut vanligaste besväret med vattenagamer är sår på nosen som inte vill läka. Ibland blir såret och infektionen så djupgående att all hud på nosen försvinner, och käkbenet blottas. Detta kan givetvis orsaka att en allvarlig infektion sprids vidare till övriga skelettet och inre organ.

Orsaken till detta svåra problem är att vattenagamer verkar sakna förmågan att se glasrutorna i ett terrariet. De stöter ideligen i glaset, vilket till en början leder till ytliga skrubbsår, som i takt med upprepat trauma sakta förvärras.

Då skadan väl har uppstått är det mycket svårt att bota agamen. Behandlingen blir ofta en kombination av allmän antibiotika samt lokalbehandling med sårrengöring och antibiotikasalva. Bästa behandlingen är dock att försöka förebygga problemet. Genom att använda solfilm på de delar av terrarieglaset som ödlan kan komma åt; eller genom att här och var på glaset sätta upp mörk tejp för att synliggöra glaset, så kan man förhoppningsvis minska ödlans benägenhet att buffa på glaset.

Här hittar du djursjukhus och djurkliniker som kan hjälpa dig om din vattenagam blir sjuk.

Vattenagam på veterinärbrits. Skötsel av vattenagam.
Ibland blir vattenagamer sjuka och behöver komma till veterinär.