Årets bästa dagar! 20% rabatt på allt i butiken Evidensia-dagarna 25-28/4.

Skötsel av leguan

Den gröna leguanen (Iguana iguana) är en av de vanligaste reptilerna i fångenskap. Det är tyvärr också en av de vanligaste reptilerna som söker veterinär på grund av sjukdom orsakad av felaktig utfodring och miljö. Korrekt skötsel av leguan är viktigt för att slippa veterinärbesök.

Då leguanen köps in är det alldeles för vanligt att den blivande djurägaren inte får tillräcklig information då det gäller utfodring och skötsel. Det kan sedan dröja många månader, ibland år, innan de negativa effekterna visar sig. Följande information omfattar bara en liten översikt om leguaner och deras behov.

Leguanens ursprung

Leguaner är tropiska dagaktiva trädlevande ödlor med aktiva perioder framför allt i gryning och i skymning. De kommer från central- och sydamerika, och lever oftast i närheten av floder och vattendrag. De lever i huvudsak på växter – djungelblad, blommor och frukter. Jäsning av komplexa kolhydrater sker i colon och utgör 30-40% av energiuttaget från dieten. De bakterier som tarmen behöver för denna process får ungarna i sig genom att äta vuxna leguaners avföring. För att underlätta matsmältningsprocessen och för att reglera kroppstemperaturen solbadar djuren. De försöker då nå platser med temperatur över 30 grader. Djurens sociala rangordning avspeglar sig i hur framträdande (= soligt) deras solbadningsplats befinner sig.

I sin naturliga miljö är leguanen mycket skygg, och gömmer sig eller flyr undan vid minsta tecken på fara. Leguanerna klättrar gärna i träd, där de om dagen solar från trädgrenar, ofta över vattendrag. Då den blir skrämd eller hotad låter den sig falla (ofta från hög höjd) ner i vattnet under. De är utmärkta simmare och tar sig snabbt fram genom att hålla frambenen längs sidorna och slå med svansen från sida till sida. Leguanen kan också låta sig falla ner till marken från hög höjd. Om en leguan känner sig hotad kan den försvara sig med mycket snabba piskliknande slag med svansen, samt med klor och käkar.

Anatomi

Vuxna leguaner kan uppnå en storlek av nästan 2 m och väga upp till 7,5 kg. Det ska man komma ihåg då man köper den söta lilla ödlan! Vuxna djur kräver stort burutrymme. De kan vara farliga att hantera för en ovan person. De har rakbladsvassa tänder som kan orsaka allvarlig skada. Andra delar att se upp med är den långa stela och hårda svansen, och de skarpa klorna.

Hanarna är vanligen större och har klarare färger än honorna. Hanens färger är mest framträdande under avelssäsongen. Hanarna har även större huvuden än honorna. Båda könen har 12-13 tydliga porer i en rad på lårets undersida. Dessa körtlar utsöndrar en vaxig substans som leguanen använder för att markera sitt revir och att identifiera varandra med. När hanen blir äldre utvecklas dessa ”femoralporer” till att bli lätt utstående strukturer.

Reproduktion

Leguaner parar sig normalt sett i januari eller februari. Efter ca 2 månaders dräktighet gräver honan i fuktig sand eller lera, ofta vid foten av ett träd, och lägger 25-40 ägg. En nykläckt leguan är ca 25-30 cm lång. Den växer med 15-24 cm på ett år, och uppnår könsmognad vid ca 3 års ålder. Det är tyvärr inte alls ovanligt att en tidigare snäll och lätthanterlig leguanhane vid 3-5 års ålder kan bli mycket aggressiv mot människor. Det är troligen en följd av dess revirhävdande natur. För att försöka minska risken för detta kan man kastrera hanen. Det bör ske innan den blir alltför dominant.

Värpnöd är inte ovanligt hos leguaner. Det kan uppstå då en dräktig hona (en hona med ägg, vare sig dessa ägg är befruktade eller inte), inte kan få ur sig ett eller flera ägg. Orsaker till värpnöd kan vara felaktig utfodring (fr a felaktig mineralbalans), felaktig miljö (brist på lämplig äggläggningsplats), olika sjukdomar, mumifierade ägg, och stora eller missbildade ägg. För att diagnosticera problemet krävs undersökning samt röntgen. Beroende på omständigheterna kan behandlingen bli medicinsk eller kirurgisk.

Bur/tank

Det är ytterst viktigt att tillförsäkra leguanen tillräckligt hög temperatur, luftfuktighet och ljus, för att den ska överleva i fångenskap. Leguaner ska hållas i stora glas-, plexiglas eller träburar. Ett 100 liters (eller större) akvarium är en bra början. Utrymmet får snabbt anpassas efter leguanens tillväxt, som sker mycket snabbt under första levnadsåret. Burgolvet kan täckas med tidningspapper, konstgjort gräs (astroturf) eller heltäckningsmatta. Viktigaste egenskapen är att det ska vara lätt att göra rent. Använd inte grus, sand, lera eller kattsand, eftersom leguanen kan äta av detta material och drabbas av tarminpackning. Dessa material är även irriterande mot djurets hud, och kan orsaka hudsjukdom om de blir smutsiga eller konstant fuktiga.

Vatten

En vattenskål med färskt vatten som byts dagligen ska finnas att dricka ur och blötlägga sig i. Badkaret kan också användas för en daglig simtur. Vattentemperaturen ska kännas varm och behaglig för en människa. Fyll på så att vattnet på grundaste stället medger att 2/3 av kroppen är täckt av vatten. Många djur avger avföring endast då de vistas i vatten, vilket gör renhållningen enklare.

Fuktigheten i buren kan erhållas genom att dagligen spraya försiktigt med en blomdusch. Man kan också installera en luftfuktare i rummet eller tillverka en fuktighetslåda att ha i terrariet. En fuktighetslåda är ett bra sätt att tillföra den fuktighet som krävs för välbefinnande, utan att behöva hålla hela buren fuktig. Lådan kan också fungera som ett gömställe.

Att konstruera en fuktighetslåda:

  • Använd en lagom stor plastlåda med lock. Lådan ska vara så stor att djuret kan gå in och vända sig i lådan, men annars vara ganska trång. Om lådan är för stor finns risk att djuret använder ett hörn att bajsa i.
  • Skär ett hål i antingen lådans lock, eller på ena kortsidan. Hålet ska vara stort nog för att djuret lätt ska kunna ta sig in i och ut ur lådan. Inga andra hål ska göras i lådan.
  • Ta en tvättsvamp lagom stor att passa i lådans botten.
  • Fukta svampen och vrid ur den noga så att den är fuktig men inte droppar. Lägg in den i lådan. Försök välja en svamp i matt färg, t ex beige eller brun, för att inte djuret ska missta den för en födoartikel. Om djuret ändå försöker äta på svampen måste du försöka använda någon annan typ av fuktighetsbevarande material.
  • Placera lådan i buren nära en värmekälla. Maximalt halva lådan får stå ovanför värmekällan. Annars torkar den ut alltför fort. Å andra sidan, om lådan inte är tillräckligt varm så kommer djuret inte att använda den. Första gången måste du placera leguanen i lådan. Och sedan låta djuret gå in och lämna lådan alltefter eget önskemål. Många leguaner tillbringar flera timmar i taget i lådan, för att sedan ignorera den långa perioder.
  • Kontrollera fuktigheten och renligheten i lådan varje-varannan dag. Om djuret inte bajsar eller tar in födoartiklar i lådan, kan botten hålla sig ren i upp till 2 veckor. Så snart du märker tecken på dålig lukt, avföringsmaterial eller annat avskräde så ska bottenmaterialet bytas ut och ersättas med rent sådant. Lådan ska desinficeras periodvis genom att fylla den med en svag rengöringslösning, och låta den stå i 30 minuter varefter den sköljs noga.

Viktigt med ett gömställe

Ett gömställe är viktigt att ha för djurets mentala hälsa. Fuktighetslådan kan användas även för detta ändamål. Man kan även använda vilken papp-, trä- eller plastbehållare som helst som är tillräckligt stor för att leguanen ska kunna gå in och vända.

Hygienen är viktig vid skötsel av leguan

Tillsammans med utfodringen så hör hygienen till det viktigaste området för en reptilägare att behärska. Många bakteriella och svampinfektioner drabbar reptiler i fångenskap på grund av deras dagliga utsatthet för förorening med avföring, samt en fuktig smutsig omgivning. I det vilda har reptilen stora områden av land och vatten där avföring och matrester kan spridas. Djuren kommer så gott som aldrig i kontakt med detta material. För reptiler i fångenskap är förhållandet annorlunda. Djurägaren får nu föra en ständig kamp för att förhindra ansamling av bakterier på grund av kontinuerlig deponering av avfall och matrester.

Buren måste hela tiden hållas ren och torr. Alla föremål som smutsas ner med avföring eller urin ska så snart som möjligt avlägsnas och rengöras eller bytas ut. Burinredningen ska arrangeras så att den lätt kan rengöras. Eftersom människan av naturen är ganska lat, så blir rengöringen utförd oftare ju enklare den är att göra. Se alltså till att burinredningen är funktionell hellre än vacker!

Temperatur och belysning

Leguaner är tropiska ödlor och ska ha tillskottsvärme i sin omgivning. Varma stenar är inte lämpliga, eftersom dessa ofta orsakar allvarliga brännsår på undersidan av små leguaner på grund av att värmen i stenen är ojämn. I vissa fall kan stenarna till och med orsaka dödliga brännskador. I stället kan man t ex använda en värmedyna eller värmeslinga som ligger under buren så att djuren ej kommer i direkt kontakt med värmekällan. Det finns olika typer av specialtillverkade reptilvärmare i varierande storlek. Vissa har termostat.

Viktigt med olika temperatur på olika ställen i buren

Det ska finnas en temperaturgradient i buren. Det vill säga hela burmiljön ska inte hålla en och samma temperatur. Lämplig dagstemperatur är mellan 29-35 grader. Leguanen ska dessutom ha tillgång till en ”solbadningsplats” med en ovanifrån kommande värme- och ljuskälla. Temperaturen här bör ligga på ca 38 grader. Ljuset ska stå på 10-14 timmar per dag och stängas av helt nattetid. Nattemperaturen i buren kan få falla till 24-26 grader. Att låta leguanen leva i vanlig rumstemperatur hela tiden, utan möjlighet att själv reglera kroppsvärmen, kommer att med tiden leda till allvarliga hälsoproblem. Det kan dock ta flera år innan problemen ses. Det är mycket viktigt att leguanen inte kan komma i kontakt med värme- eller ljuskällorna. Dessa kan orsaka allvarliga brännsår.

UV-ljus och solljus

Det diskuteras mycket hur viktigt UV-ljus är för leguaner i fångenskap. För närvarande anser man att vissa typer av UV-ljus är viktigt för att bidra till bildandet av D-vitamin i djurens hud. Detta i sin tur är nödvändigt för att kalcium ska upptas i kroppen. Frågan är dock om de olika ljuskällor som finns att köpa, som enligt fabrikanterna liknar solljus, verkligen fungerar i praktiken. På detta kan man svara att det finns ingen ersättning för naturligt solljus, och ingen av de ljuskällor som finns på marknaden kan efterhärma solsken exakt. Vi lever i ett klimat som hindrar oss att låta leguanen leva utomhus annat än korta tidsperioder under sommaren (och UV-ljuset från solen hindras av fönsterglasen). Därför rekommenderar vi att man använder någon typ av ljuskälla som avger UV-strålning.

Ett så kallat fullspektrum-lysrör avger en liten mängd av både UVA- och UVB-strålning. UVA är viktigt för reptilernas allmänna välbefinnande och för reproduktionsbeteende. UVB krävs för bildning av aktivt D-vitamin. Lysröret bör stå på hela dagen. Och det bör sitta på mellan 45-60 cm avstånd från reptilen. Tillverkare av fullspektrum-lysrör anger ofta att lysrören håller mellan 2-3 år. Det visar sig dock att de förlorar sitt ljusspektrum långt innan röret går sönder. Därför bör de bytas ut var 6-12 månad.

Sommartid, när temperaturen når över 26 grader eller mer, bör du låta din leguan få tillgång till naturlig sol genom att vistas utomhus så mycket som möjligt. Du kan bygga en bur att ha stående ute i solen (men med tillgång till skugga). Du kan t o m låta din leguan gå ut i solen i sele och koppel.

Burkamrater

Burkamrater rekommenderas ej, eftersom leguaner inte är sociala djur. Närvaron av en burkamrat kan leda till allvarliga skador och t o m dödsfall. Ett annat fenomen som ofta ses är att den mindre dominanta leguanen inte växer ordentligt, och blir sjukligare, än det dominanta djuret. Detta ses t o m då det finns rikligt med mat och i en bra miljö.

Utfodring

Detta är det svåraste området att sköta då det gäller leguaner. Den vanligaste sjukdomen vi ser hos leguaner i fångenskap är brist på kalcium och/eller vitamin D. Detta leder till nedsatt tillväxt, mjuka och brutna ben, muskeldarrningar, kramper och dödsfall.

I sin naturliga miljö är den gröna leguanen nästan uteslutande växtätare. Tidigare ansåg man att växande leguaner behövde en viss del animaliskt protein för att växa. Dessa leguaner växer mycket riktigt snabbare än en leguan utfodrad med enbart vegetabilier. Det har dock visat sig att leguanens njurar inte klarar av en kost med animaliskt protein, utan vid 3-5 års ålder utvecklas grav njursvikt. Numera rekommenderas därför att leguanen under hela sin livstid ska äta enbart växtbaserad föda.

Lämpliga ingredienser för en leguan kan hämtas från var och en av följande 5 grupper:

  • Kalciumrika grönsaker:  ska utgöra 30-40% av dieten, två eller fler av följande vid varje måltid, ex kålrot, betblast, kål, maskros, persilja, spenat, alfalfapellets.
  • Övriga grönsaker:  ska utgöra 30-40% av dieten, varieras veckovis, ex frusna blandade grönsaker, squash, zucchini, sötpotatis, broccoli, ärtor, bönor, okra, morot, groddar, klöver, rosenblad, hibiscusblommor/blad, nejlikor, maskrosblommor/blad.
  • Säd/fibrer:  ska utgöra upp till 20% av dieten, ex fiberrikt bröd, kanin/marsvinspellets.
  • Frukt:  ska inte utgöra mer än 15% av dieten, ex fikon, papaya, päron, melon, äpple, persika, plommon, jordgubbe, banan (med skal), vindruvor, kiwi.
  • Vitamin/mineraltillskott:  mineralerna bör utgöras av kalciumkarbonat eller kalciumglukonatpulver. Blanda 1 del vitaminer + 2 delar mineraler.
    • Till ungar och växande leguan ges 1 liten nypa per måltid.
    • Till vuxna honor ges 1 hel nypa per måltid från december till äggläggning.

All mat sköljs, hackas och blandas noga. Serveras i rumstemperatur eller något varmare.
Riktlinjer för utfodringen:

  • Ungar <35 cm:  utfodra 2 gånger/dag eller kontinuerlig tillgång. Maten serveras fint hackad eller riven.
  • Växande djur, <2,5 år eller <90 cm:  utfodras 1 gång/dag, fint-måttligt hackat/rivet.
  • Vuxna djur, >2,5 år eller >90 cm:  utfodras 1 gång/dag eller varannan dag, grovt hackat.

Överdriven utfodring med en eller två fodersorter kan leda till bristsjukdomar. Ju fler sorter som blandas ihop, desto större är chansen att näringsbehovet täcks ordentligt.

Var noga med att inte ge stora mängder palsternacka, morot, betor, persika, sötpotatis, sparris, tomat, banan, bönor eller majs, eftersom dessa innehåller mycket fosfor.

Kom ihåg att ju mer varierad din leguans kost är, desto mindre blir beroendet av tillskottskällor för vitaminer och mineraler. Överutfodring med mineraler och vitaminer ersätter inte en välbalanserad kost, och kan i själva verket i sin tur orsaka sjukdomsproblem!

Som många vegetarianer känner till så är det dock ganska besvärligt att komponera en näringsriktig och sammansatt kost av enbart grönsaker. Det är inte mindre besvärligt att göra detta för en leguan, där man även har att ta hänsyn till det stora behovet av kalcium.

Om du tänker frysa in din egen grönsaksblandning eller använder någon färdig fryst grönsaksblandning, så bör du blanda i lite öljäst för att ersätta det B1-vitamin (tiamin) som förbrukas då grönsakerna tinas.

Bladgrönsaker

Detta är den fodertyp som mest liknar den föda som leguanen äter i sitt naturliga tillstånd. Bladgrönsakerna ska inte utgöra mer än 40-45% av dygnsransonen. Bladgrönsakerna är goda källor till protein och fibrer.

Ge minst två olika slags bladgrönsaker av de följande dagligen:   maskros (inkl blomma), endivesallad och vattenkrasse.

Om ovanstående grönsaker är svåra att få tag i, så kan Du använda ”nyare” salladssorter som romansallad, frisésallad, ekbladssallad eller bladsallad. Isbergssallad är över huvud taget inte värt att använda som foder, eftersom den inte innehåller mycket näring.

Som omväxling kan Du även prova på att ge blomblad, t ex hibiskus (både blommor och blad), nasturtium (blommor och blad), kronblad från rosor, och geranium.

Kalk- och vitamintillskott

Tyvärr finns det ingen säker kunskap om hur mycket kalk och vitaminer som en leguan bör äta. Alla råd om hur ofta och vilken mängd man ska ge i maten är därför gissningar. Tills vi vet mer blir rådet därför att ge ”en nypa” av de olika tillskotten vid varje tillfälle. Vitaminer ges 2-4 gånger per vecka. Kalk ges så gott som vid varje utfodring.

Det viktigaste att komma ihåg då det gäller dessa tillskott är:

  • Kalktillskottet ska bara innehålla kalk, inget fosfor.
  • Vitamintillskottet ska innehålla vitaminerna A:D:E i proportionerna 100:10:1.

Blanda tillskotten i maten. Om de bara pudras ovanpå maten så är det många leguaner som vägrar att äta.

Beredning av maten

Leguaner brukar inte tugga sin mat, utan sluka den hel. För att underlätta foderintaget bör all mat därför finfördelas i mycket små bitar (finhackat, rivet eller t o m kört i mixer). Ju mindre foderbitar, desto mer mat kan leguanen fylla magsäcken med, och desto lättare blir maten smält. De bladiga grönsakerna  kan dock serveras i något större bitar (ungefär samma storlek som leguanens huvud).

Blanda grönsakerna, frukten och alfalfan noga. Tillför vitamin- och kalktillskott och blanda noga igen. Placera maten i en lufttät behållare och förvara i kylskåp.

Tidpunkt för utfodringen

Leguaner i frihet äter helst under sen förmiddag, eller tidig eftermiddag. Om du utfodrar din leguan först på kvällen, kan du riskera att leguanen inte äter så mycket som den behöver, och inte heller smälter maten på ett effektivt sätt.

Placera maten i den svala delen av terrariet.

Proteinkällor

Fortfarande förekommer som ovan nämnts ofta rådet att utfodra leguaner med någon typ av animaliskt protein, alltifrån kattmat till insekter. Faktum är dock att leguaner ska utfodras med enbart vegetariska produkter.

En mycket bra källa till protein är alfalfahö. Förutom högt proteininnehåll innehåller alfalfa även mycket kalcium. Det bästa alfalfahöet på marknaden är för närvarande Oxbow alfalfahö till kaniner. Det säljs hos enstaka veterinärer samt välsorterade zoobutiker. Dessutom finns det alfalfapellets för hästar, men tyvärr bara i 25 kg-förpackningar. För den som bor i närheten av ett stall, eller känner någon i hästbranschen, kan det vara möjligt att få tag i en mindre mängd alfalfapellets, och använda dessa som ingrediens i leguanens utfodring. Pelletsen behöver inte blötas upp innan de blandas i, eftersom de kommer att brytas ner av växtsaften i grönsakerna.

Maten bör serveras på en tallrik eller burklock. Det måste vara lätt för leguanen att komma åt maten!

Grönsaker – negativa effekter vid ensidig utfodring

Förutom att ge de grönsaker som nämnts ovan, så kan man i mån av tillgång blanda i andra grönsaker i små mängder. Många olika grönsaker kan i stor mängd ge negativ påverkan på kroppen. Dessa får därför inte utgöra någon större andel av vad leguanen äter.

Broccoli, brysselkål, vitkål, blomkål och kinakål kan orsaka nedsatt sköldkörtelfunktion. Detta leder till sänkt ämnesomsättning, med dålig tillväxt och slöhet som vanliga symptom.

Spenat, rabarber, och betor innehåller mycket oxalsyra och kan orsaka gikt – överskott av urinsyra som framför allt avlagras i leder och ger upphov till ledsmärta. Dessa grönsaker binder även kalcium. Därmed hindrar de kroppen från att använda sig av kalciuminnehållet i födan.

Spenat, morot, banan, vindruvor, sallad, rabarber och lök innehåller relativt mycket tannin. Tannin binder proteiner (som alltså ej kan utnyttjas av kroppen), hämmar viktiga matsmältningsenzymer och kan hämma intaget av järn och vitamin B12. Riskerna med att utfodra med tannininnehållande grönsaker är dock inte så stora, som då det gäller ovanstående problem (sköldkörtelhämmande och giktframkallande ämnen).

Vid utfodring med frusna grönsaker måste man komma ihåg att dessa kan förlora en del av sitt innehåll av vitamin B1 (tiamin). Tillsätt 0,5-1 tesked öljäst till varje sats sallad som du fryser in. Då behöver du inte oroa dig över B-vitamininnehållet.

Frukt

Eftersom frukt innehåller väldigt lite kalcium och ofta mycket fosfor, så ska detta utgöra den minsta delen av leguanens utfodring.

Helfoder för leguaner – leguanpellets

I takt med leguanens ökade popularitet har det kommit fler och fler färdiga foder för leguaner. Fabrikanterna skriver om sina produkter att de innehåller allt vad en leguan behöver, i väl avvägd balans. Tyvärr är sanningen den att ingen, varken biolog eller foderfabrikant, ännu känner till vad en leguan behöver äta för att må bra. Denna typ av foder har dessutom funnits så kort tid i handeln, att långsiktiga hälsostudier inte har kunnat göras för att bedöma hur bra eller dåliga dessa foder är för leguaner.

Vår rekommendation är därför att fortsätta försöka ge en välkomponerad sallad av grönsaker och bladiga grönsaker, som så nära möjligt liknar det som leguanen i det fria äter. Pellets kan vara bra att ha till hands de dagar du har svårt att hitta fräscha grönsaker. Eller då du reser bort och grannen tittar till din leguan, och kanske inte orkar anstränga sig för att göra en fräsch sallad.

I sin naturliga miljö är den gröna leguanen nästan uteslutande växtätare.

Vanliga sjukdomsproblem

Metabolic Bone Disease/Benskörhet

Sjukdomen orsakas av felaktig utfodring, där balansen mellan kalcium och fosfor blivit fel. Brist på tillgång till UV-ljus orsakar dessutom D-vitaminbrist vilket i sin tur påverkar balansen mellan kalcium och fosfor. Då blodnivån av kalcium sjunker försöker kroppen kompensera detta genom att bryta ner skelettvävnad och därmed frisätta kalcium. Normal skelettvävnad ersätts så småningom av en svagare bindväv.

Symptomen hos leguanen varierar från en svullen underkäke, svårighet att äta, svullna fasta extremiteter. Ibland sker spontana benbrott på grund av den sköra benvävnaden. I sent skede blir leguanen kraftigt försvagad, orkar inte resa upp kroppen utan hasar fram, blir förstoppad, matvägrar och magrar av.

MBD är en livshotande sjukdom om den inte kommer under behandling i tid. Problemet är att leguanen i inledningsskedet på ytan ser förvillande frisk ut, med tjocka kraftiga ”muskelbyggar”-ben. När väl djurägaren upptäcker att leguanen är sjuk har förloppet därför ofta hunnit gå mycket långt. Sjukdomen utvecklas under flera månader, ibland år. Det tar ofta lika lång tid att behandla leguanen. Behandlingen består av allt ifrån ändrad utfodring och miljö, till injektionsbehandling med kalk, antibiotika, vitaminer och ibland hormoner. Många leguaner kan återhämta sig, men ofta kvarstår någon typ av skelettskador hela livet.

Skavsår på nosen

Leguaner försöker ofta ta sig ut från sina burar, och buffar och knuffar med nosen mot väggen. Vare sig väggen är gjord av glas eller nät så leder detta så småningom till skavsår på nosryggen, som i vissa fall kan bli säte för kraftiga infektioner. Ärrbildningen från dessa sår blir ofta bestående. Man kan försöka förebygga problemet genom att se till att leguanen har ett gömställe i terrariet som ger trygghet, samt genom att sätta upp synbarriärer så leguanen inte lockas att försöka ta sig ut ur terrariet.

Brännskador

Kontakt med oskyddade värme- eller ljuskällor kan leda till allvarliga brännskador. Se framför allt upp med värmestenar, som ofta kan bli kraftigt överhettade på enstaka punkter.

”Blistersjuka” – hudinfektion

Kronisk utsättning för bakteriella föroreningar på grund av dålig rengöring är den vanligaste orsaken till bakteriella infektioner hos leguan. Blistersjuka ses hos leguaner som hålls i en fuktig smutsig miljö. Sjukdomen karakteriseras av vätskefyllda blåsor, framför allt på undersidan av kroppen, som kan brista och övergå till kraftigt infekterade sår.

”Munröta” – munhåleinfektion

Munröta innebär en bakteriell infektion i munhålan. Symptomen är svullnad, varbildning i munnen, ökad salivering och svårighet att äta. Om sjukdomen inte kommer under behandling i tidigt skede kan infektionen spridas vidare och orsaka lunginflammation.

Parasiter

Framför allt viltfångade leguaner har ofta en eller flera olika typer av tarmparasiter. Detta kan innebära en påfrestning för kroppen och därmed göra leguanen lättare utsatt för andra sjukdomar.

Urinsten

Överskott av mineraler och proteiner från fodret kan fällas ut i urinen som kristaller, som sedan byggs på och bildar stenar i urinblåsan. Många gånger behöver urinstenen inte orsaka symptom hos leguanen, men ibland ses blod i urinen, eller tecken på smärta eller svårighet vid urinering. Diagnosen ställs med hjälp av röntgen. Behandlingen är kirurgisk.

Värpnöd

Värpnöd innebär att den dräktiga leguanhonan inte kan lägga ett eller flera ägg. Ibland ”stannar” äggen kvar i äggstockarna, ibland i äggledaren. Orsaken kan vara allt ifrån felaktig utfodring eller miljö, till infektioner i könsorganen eller missbildade ägg. Diagnosen ställs med hjälp av röntgen. Behandlingen är oftast kirurgisk.

Här hittar du djursjukhus och djurkliniker som kan hjälpa dig om din leguan blir sjuk.

 

Hitta en klinik nära dig

Videosamtal med våra veterinärer när det passar dig

Ladda ner appen